Hotmodellering, sexualbrott & nedklädning

Du gör det varje dag. När du ska passera ett övergångsställe. När du klickar fast säkerhetsbältets låsklämma i bilen. När du trycker in ditt huvud i en ful grön cykelhjälm. När du installerar ett antivirus/annan programvara för att skydda dig mot phishing eller knappar in en säkerhetskod i luren. Väldigt många mänskliga aktiviteter föregås av någon form av risk och hotanalys.

Hotmodellering och klädsel

Inom IT-världen kallas detta att hotmodellera vilket alltså är ett sätt att identifiera, avgränsa och lindra/förhindra risker och systemhot. Detta är också något vi gör i vår vardag. För de allra flesta människor sker olika former av hotmodellering reflexmässigt och är säkerhetsåtgärder som vi inte tänker särskilt mycket på. Det bara sker.

Emellertid finns det områden där hotmodellering kommit att bli tabu. Ett uppenbart och känsligt område är riskminimerande beteenden vid sexualbrott. Inte sällan har vi hört om hur rättsstatens tjänstemän i uppföljande ställt frågor om hur offret var klädd vid tillfället då sexualbrottet ägde rum. Här har föreslagits att detta fokus på offrets klädsel är en form av ansvarsförskjutning. Och det kan vara förståeligt.

Blygsam klädsel mitigerar dessutom inte nödvändigtvis sexualbrott. Exempelvis självrapporterade uppemot 100 % av alla kvinnliga respondenter i en egyptisk studie att de vid tillfälle hade utsatts för någon form sexualbrott. Detta är i vart fall indikativt för att anspråkslöshet inte motverkar sexualbrott.

Selektion vid sexualbrott

Sexuell attraktion till offret tycks emellertid vara en faktor som påverkar selektionen. En studie visade till exempel att åldern på offret flerfaldigade risken för utsatthet: sannolikheten för en femtonårig kvinna att utsättas för sexualbrott var nämligen vid jämförelse 8.93 gånger större än för en kvinna i 35-års åldern. Detta indikerar att utseende har en stor inverkan på val av offer. Visuell stimuli har dessutom större inverkan på män än på kvinnor.

Rotherham, riskbeteenden & opportunism

Storbritannien har de senaste året skakats av flera sexualrättshistorier som centralgestaltats av sydostasiatiska groominggäng. Berättelser om vuxna män med pakistansk och företrädesvis muslimsk bakgrund som raggat unga flickor och utsatt dem för olika former av sexuella övergrepp spreds under några år i sociala och traditionella medier. Ett omtalat fall utspelades i Rotherham.

Fokus lades tidigt på gärningsmännens etniska bakgrund och även om det ligger något i argumentet att toleransen för dessa typer av brott är högre i vissa kulturer än andra, förefaller det som att en aspekt förbisågs i diskussionerna. Den om riskbeteenden. När vi vistas ute om kvällar och nätter i miljöer som präglas av alkoholkonsumtion eller andra droger ökar risken troligen för brottsutsatthet. Att dricka oss så berusade att vi somnar på en parkbänk i ett område med stor genomströmning ökar rimligen stöld- eller rånrisken till exempel.

Samma resonemang går även att tillämpa på Rotherham. En faktor som tycks ha varit bidragande till de ökända sexualbrotten i staden kan ha varit tillgänglighet. Groominggängen var ofta aktiva om kvällar och nätter – alltså under tider på dygnet då kvinnor tillhörande mer kontrollerande kulturer troligen vistas inomhus i större utsträckning. Opportunism kan således delvis förklara fenomenet.

Den svenska debatten om rånrisk och kläder

Förra året rasade en debatt i bland annat sociala medier i Sverige rörande nedklädning som en hotmodellerande åtgärd för att minska risken att utsättas för brott. De bekanta argumenten om ansvarsförskjutning gjorde intrång också här. Förslaget att inte köpa dyra märkesjackor till våra barn blev genast tabubelagt.

Men samma resonemang rörande försiktighet hör vi inte om exempelvis trafiksäkerhet. Vi föreslår inte att den som vidtar åtgärder för att minimera risken att skadas eller dö i en bilolycka är klandervärdig för att den bär bilbälte. Vi föreslår inte att den som låser efter sig på morgonen när den lämnar hemmet har ansvar i inbrottsvågen som drabbat deras område.

Även om nedklädning för att reducera utsattheten för rån eller uppmaningen om att beväpna oss med överfallssprej inte skulle ha de effekter vi eftersöker bör inte valet att hotmodellera ses som en ansvarsförskjutning eller med misstänksamma ögon. Om åtgärderna är rimliga (ej bryter mot lag eller att vi helt isolerar oss mot omvärlden) och om argumenten om hotmodellering inte uttryckligen handlar om att överföra ansvar på offer (vilket det är tänkbart att vissa argumenterar för) anser vi att det inte bör vara mer kontroversiellt än att vi har pinkod på bankomatkorten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s