Om kompetensflykt och kompetensinflöde

Bildkälla: Project-Syndicate

Någon gång med start på 1960-talet öppnade de s k postindustrialiserade/moderniserade länderna i väst upp sina dörrar för kompetens- och kvalificerad arbetskraft. Med ekonomisk och annan appeal lockade man över grupper av människor från världens alla hörn vilka på olika sätt bidragit till att göra våra samhällen bättre. Bara förra året beviljades till exempel 5 290 förlängningsansökningar ställda av invandrare som befinner sig på svensk mark för att arbeta i högkvalificerade yrken. Emellertid har den transferering av kompetens som skett från s k MU-länder (mindre/minst utvecklade länder) till I-länder utlöst diskussioner om vilka konsekvenser detta skulle kunna få för sändarländerna (och mottagarländerna).

Brain drain i Iran och cirkulation

Perspektiven på vad som oroar med arbetskraftsinvandring varierar. Lokalt har det handlat om vilka effekter importerat humankapital kan få på löneutvecklingen och ekonomin i mottagarlandet. Denna analys är emellertid problematisk då den i slutändan generar skatteintäkter, potentiellt skapar incitament för bostadsbyggande samt att värdetransaktioner kontinuerligt sker när gästen betalar för uppehälle och levnadsomskostnader med mer.

Det internationella perspektivets förlustkalkyler är mer intressanta. Irans ekonomiska åderlåtning innebär* exempelvis enligt landets (dåvarande) skolminster Reza Faraji Dana förluster på motsvarande $150 mdr som en effekt av att närapå 150 000 personer lämnar landet årligen. Ett som det verkar stort problem för länder som Iran är ytterligare den låga cirkulationsfrekvensen. De som lämnar landet återvänder sällan och därmed uteblir/minimeras de tänkbara fördelarna som ett sändarland har att förvänta när den arbetskraft de ”lånat ut” går på permanent export. I migrationslitteraturen finns alltså två perspektiv på detta: hemvändning förknippas med förtjänst (brain gain) medan utebliven hemvändning ses som en kostnad som fattiga länder ådrar genom förlust av kompetent arbetskraft (brain drain).

Brain Gain i Taiwan och Kubas mjuka makt

Taiwan är ett synnerligen bra exempel för hur cirkulation kan lyfta ett lands ekonomi och utveckling. Under 1970-80-talen transfererade det kompetens till utlandet i massor och samtidigt var hemvändningstalen (kompetensinflödet) obetydliga (omkring 8%). Över tid vände emellertid trenden och på 1990-talet återvände så många som 33% av de som antingen studerat eller arbetat utomlands under en tid. I dag är Taiwan en blomstrande ekonomi som även attraherar arbetskraft från utlandet.

Även om det i regel betraktas som ett problem finns emellertid teorier som vidstår att kompetensförlust/brain drain kan medföra internationellt inflytande i form av mjuk makt. Tanken är att exporten av kvalitativ arbetskraft kan fungera som ett verktyg med vilket man köpslår på den internationella marknaden. Kuba är ett exempel. Landet erhåller subsidierad olja från Venezuela och intäkter motsvarande omkring $10 mdr/år i utbyte mot utlånad kompetent arbetskraft till Sydamerika, Afrika och andra karibiska länder.

Foreign Direct Investment och humankapital i Mexiko/Nigeria

Ett sätt att råda bot på kompetensförlust i MU- och NIC-länder (nyindustrialiserade länder) skulle potentiellt kunna vara för TNF (transnationella företag) att investera i humankapital i investeringsländerna. Det finns goda exempel för utländska investerare som gjort sådana satsningar. Två är Mexiko och Venezuela där man har gjort kompetensförsörjningssatsningar på lokal nivå vilket har resulterat i att den inhemska befolkningen har kunnat anställas som tekniker och liknande i företagens fabriker. Därmed har man skapat såväl sysselsättning som goda lönesättningar (i själva verket bland de högsta lönerna i länderna).

Vidare förefaller det som att Mexikos elit och talangfulla befolkning i stor utsträckning håller sig hemma istället för att fly. I takt med att utbildningsnivån i landet stadigt ökar har även selektionen för vilka som tar sig över gränsen till USA förändrats. Snittet är av medelutbildad kvalité och inte som man kanske skulle kunna tro, en kraftig övervikt av selektion för lågutbildad arbetskraft (vilken också i stora drag är sysselsatt i lågkvalificerade yrken).

Samtidigt finns också maligna investeringsexempel där multinationella företag agerat tvärtom och det trots att man utåt sett kommunicerat att kunskapsöverföring i investeringslandet varit en målsättning. Konsumentvaruföretaget Unilever i Nigeria är ett. Unilever svek den lokala befolkningen genom att förlita sig på arbetskraft inhämtad utifrån istället för att utnyttja befolkningens egen potential och därmed öka välfärden i landet.

*Källan är hämtad från en open-access-databas och jag vet inte hur kollegialgranskningsprocessen har gått till vid publikation. Uppgiften finns dock även på andra håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s