Sanandajibrödernas motstridiga syn på åldersstrukturer och vad vi kan lära av Japan

Nima Sanandaji har varit med och författat en rapportserie vid namn Ålderskris – Internationella exempel på hur privat finansiering kan avlasta den offentliga välfärden som berör problemen som Sverige står inför i och med förändringarna i den svenska demografins åldersstrukter och vilka effekter denna kan tänkas ha på välfärdens finansiering.

När detta skrivs har jag inte läst allt än, och heller inte undersökt källorna. Den första rapporten om Japan verkar emellertid lovande och bidrar sannolikt med ny kunskap om hur svensk sjukvård kan finansieras.

För att beskriva problemet hänvisar författarna till olika studier som gör framskrivningar för den tänkbara skatteutvecklingsbilden i Sverige. Exempel:

I kombination med bristen på effektivitetsförbättringar inom offentlig sektor förväntades den demografiska förändringen leda till att allt större andel av det värde som skapas av de som arbetar behöver gå till välfärdens finansiering. Utgångspunkten för beräkningarna i rapporten var att den offentliga konsumtionen skulle växa i samma takt som övriga ekonomin. Om så skedde skulle kommunalskatten behöva höjas till 50 procent i början på 2040-talet för att klara välfärdens finansiering.

Citatet ovan fångar problemförhållandet mellan den ökande andelen äldre och svårigheterna med att finansiera välfärden. Den specifika studien förutspådde att detta skulle inkräkta på lönen hos den värdeskapande arbetargruppen, genom ett ökat skattetryck till exempel.

De skriver också:

Långtidsutredningen 2008 tar också fasta på svårigheterna att klara den svenska välfärdsmodellens finansiering i en takt med en åldrande befolkning. Ett relevant mått är äldrekvoten, det vill säga andelen av den totala befolkningen som är 65 år och äldre. Denna andel förväntas enligt utredningen stiga från 17 procent av befolkningen år 2007 till 23 procent år 2050.

Andelen av den totala befolkningen som är 65 år eller äldre väntades enligt denna utredning att öka med 35% mellan åren 2007 till och med 2050. Den gav vidare förslag på möjligheter till privatiseringslösningar för att hantera situationen, vilket också Sanandaji och Heller-Sahlgren gör i sin rapport (en åsikt vi delar och anser behöver utredas).

Bildkälla: Timbro, ur rapportserien Ålderskris – Internationella exempel på hur privat finansiering kan avlasta den offentliga välfärden

Vidare görs en undersökning av det japanska systemet. Som vi skrivit om tidigare befinner sig landet i en demografisk situation som är långt mer krisande än den vi har i Sverige: ”Inte sedan 1899 har så få barn fötts i landet som i dag; nativitetstakten är nämligen så lågräknad att tillväxten numer är i höjd med vad den var under tiden då landet inledde sina första steg i transitionstrappan. Sedan 1970-talet har Japan legat under ersättningsnivå (Dyson 2010) och år 2018 minskade befolkningen, in toto, med 450 000 människor (den mest dramatiska reduceringen hittills)”.

Oaktat detta har de en sjukvård som i vissa avseenden tycks fungera bättre än vår:

Trots att andelen äldre är betydligt högre i Japan än i Sverige är kostnaderna för vård och omsorg på samma nivå i de två länderna. Samtidigt levererar den japanska modellen mer vård för pengarna: exempelvis behandlar japanska läkare i snitt långt fler patienter än svenska läkare. Ingenting tyder samtidigt på att hälsoutfallen generellt är sämre eller mindre jämlika i Japan än i Sverige.

Något som kan förklara detta är att den japanska vård och omsorgen till stor del finansieras privat, bland annat genom obligatorisk sjukförsäkring av anställda inom sjukvården. Ett sätt att tolka detta på är att det föreslår att det uppbindande genom arbetsgivarförsäkring som sker med den anställde inte tycks karriärinlåsa arbetstagaren på det vis vi exempelvis har sett på andra håll i världen.

Jobbinlåsning och hälsoförsäkringar

Employer provided health insurence är det mest omfattande försäkringssystemet i USA, vilket binder upp anställda i olika hälsoförsäkringar genom arbetsgivaren. Enligt vissa har ett problem med detta varit att den anställde blir immobil och därmed har svårare att göra karriärutvecklande val. Detta eftersom den anställde alltså inte har kunnat ta med sig försäkringen den har betalat för när eller om den fattat beslut om att avsluta sin anställning. Problemet har emellertid inte gått obemärkt förbi och man har försökt åtgärda det genom lagstiftning som HIPAA och COBRA men med ofullständiga resultat.

Läser vi Sanandajis och Heller-Sahlgrens rapport tycks det indirekt som att de föreslår att Japans system kringgår detta genom att de försäkringspremier vilka de anställda betalar för, i någon mening vägs upp av kommunala hälsoprogram i det offentliga, samt av lagstiftning som hindrar vårdgivare att neka vård till låginkomsttagare. Hur detta fungerar har jag dock inte hunnit reda ut ännu och texten kommer behöva detaljläsas framöver.

Bröderna Sanandajis åsikter går i sär

Avslutningsvis kan sägas att vi har noterat en påtaglig motstridighet i hur de båda bröderna Sanandaji ser på världen. För Tino Sanandaji är diskussioner som lyfter problemen med en åldrande befolkning dels problematiska eftersom det enligt honom skildrar äldre som ett hot mot samhällsutvecklingen och dels menar han att de åldersstrukturella förändringarna i Sverige är överkomliga och något som inte kommer att ruinera välfärden. Om detta är korrekt, följer det ju att Nima Sanandajis och Heller-Sahlgrens rapportserie är överflödig och problematisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s