Vänsterns knappnålsstora Overtonfönster och varför den är dömd att förlora

Overtonfönsret är en politisk teori som beskriver ett gränsland som en politisk aktör eller meddelare bör hålla sig inom för att inte framstå som alltför extrem. Om den som uttrycker ett politiskt budskap anses överträda denna arbiträra gräns (som publiken i många fall konstruerar) riskerar den som meddelar budskapet att förskjutas. För att ta ett exempel: den senaste tidens diskussioner om segregation och befolkningssammansättning, där så väl Hanif Bali (M) som Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har varit formerande i, reflekterar detta på ett rätt tydligt sätt. När något uttrycks som publiken anser vara extremt, då hundhögas meddelarna med anklagelser om rasism (direkt eller indirekt) i syfte att amputera dem från sin publik.

Inte bara Barpi

Nu är förvisso vänstern och den politiska övertygelse Barpi (Bali och Arpi) tillhör paradigmellt avlägsnade från varandra som det är. Men i stora drag är vänsterns Overtonfönster lika trångt också invändigt. Det fokus som denna sociala rörelse lägger på ideologisk renlevnad blir ett verktyg i strategin att rensa ut vad som anses vara grumligt i de egna leden och därmed som ett medel för att (genom detaljmoderering) tvinga fram konformitet.

Vi skulle exempelvis kunna föreställa oss att Ali Esbati en dag uttryckte tveksamheter över huruvida transsexuella kvinnor bör få tävla tillsammans med och mot andra kvinnor. Reaktionerna hade inte väntat. Esbati är transfob! Det hade haglat in uppmaningar om uteslutning ur såväl parti som om avståndstaganden i andra former, framförda av ideologiskt renlevande vänsteraktivister i kommentarsfält och på ledarsidor. Och detta vapen är treuddigt: det inte bara rensar ut vad som anses vara heterodoxi, det tystar även potentiellt den invändiga utvecklingen om frågor får bli så tabu att de längre inte tål att testas.

Ingenting är nog så skrämmande som att behöva möta sin egen pöbel. När det gäller våra motståndare är vi väl förberedda, och konfrontation är till och med eftersträvansvärt i vissa avseenden. Men om vi riskerar att bli persona non grata i hemmamiljön, då undviker vi det så gott vi kan och håller tyst om saker och ting vi egentligen tror på eller vill syna i sömmarna av rädsla för att hundhögas av de renlärda. Så skapas vad Kuran kallar preferensfalsifiering. Vi förvanskar vad vi tror på för att av självbevarande orsaker passa in och konformera till agendan. John Stuart Mill kallade denna form av ingrepp i yttrandefriheten för ‘Tyranny of opinion”. Den är inte institutionell, men helt klart kvävande på sitt egna vis.

Allmänheten

Sist är den ett vapen mot allmänheten. Den är av olika skäl inte lika säker på vad den vill uppnå politiskt, men har ett slags inre kompass genom vilken de navigerar sig igenom det politiska landskapet: de är människor som saknar den politiska kunskapen, och befinner sig kanske på barrikaderna i frågor som de ännu inte har beslutat sig i. De delar Twitter- och Facebookinlägg av olika opinionsbildare som de tycker låter bra, men som är argument de själva inte kan formulera och kanske inte ens har förmåga värdera. Dessa åsiktsseglare behandlas på samma vis: ‘Det är rasism, fattar du inte det? Du går högerns ärenden när du delar sådant’ och den typen av meddelanden ramlar in en masse, i något slags frenesi. Ibland orkestreras och riktas det mot specifika tyckonomer via slutna forum, och sedan väller det över mot allmänheten. Under andra omständigheter sker det kanske snarare av människor i den direkta närheten och mer spontant. Det är speciellt den här sista gruppen som är känslig. De vet inte exakt vad de vill, men de vet i vart fall nu att de inte tillhör vänstern.

Högern inte lika nitisk

Högern dras inte med de här problemen. Den är betydligt mer skicklig i strategiskt avseende. Kolla exempelvis hur alternativhögern valde att öppet stödja Donald Trumps presidentskap. Donald Trump är inte identitär, och om han är rasist i något avseende, så är det inte på det vis som altH föreställer sig att samhället ska organiseras. Det räcker med att han är kontroversiell och rör om i grytan för att han ska accepteras (till och med utnyttjas). För om vi har en (väldigt förutsägbar) digital attackvänster som kan bidra till att skapa ett paradigmskifte genom att skrämma den ‘mindre sofistikerade’ allmänheten till att ta ställning mot den, och kanske till och med att den bidrar till att skapa nya högerröstare, ‘why not Trump?’.

Vänstern kommer att, genom sitt självskadebeteende, förlora. Det är min analys. Och nej, vi håller inte med Bali eller Arpi om allt. Det kommer vi i dagarna att lyfta. Men vi är inte renlevnadsfanatiker för den delen heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s